En dålig start
Några ord om att digitalisera vhs och andra analoga konsumentformat. Det gör möjligen lite ont att höra för dig som investerade i en dyr VHS-kamera på 80-talet. Systemet “Video Home System” är tekniskt sett bland det sämsta i världen. Ingenjörerna gjorde en massa tekniska eftergifter för att nå ett enda mål: att ta fram en kassett som kunde rymma en hel spelfilm eller en match med amerikansk fotboll, utan att kassetten och därmed uppspelningsmaskinen skulle bli enorm.
JVC utvecklade tekniken bakom VHS, medan Sony tog fram formatet Betamax. Betamax erbjöd nästan dubbelt så hög upplösning, mindre brus, bättre detaljupplösning och färgåtergivning – och framför allt en stabilare videosignal. Den skillnaden gör att man idag behöver speciella spelare och särskild signalhantering när man ska digitalisera VHS.
Trots att Sony med tiden kom ikapp och lyckades få längre speltid på Betamax hade VHS redan vunnit. Det berodde till stor del på att JVC tidigt sålde och leasade licenser för att tillverka videospelare av VHS-typ. Därför kunde lågpristillverkare som Sanyo sälja VHS-spelare till överkomliga priser. Till slut fyllde VHS nästan hela världens vardagsrum.
Dålig signal ger datorn trubbel
När tekniksprång gjorde det möjligt att bygga videokameror som privatpersoner hade råd med, blev valet av inspelningssystem självklart: VHS. Det var väldigt bekvämt att filma familjeutflykten och sedan bara flytta kassetten från kameran till VHS-spelaren bredvid tv:n och spola tillbaka. Nackdelen var bara, så här i efterhand, att man lagrade materialet på ett undermåligt format.
VHS-signalen är, som vi redan har nämnt, betydligt mindre stabil än signalen på ett Betamax-band. Tekniskt sett har den en sämre synksignal. I praktiken märker vi det som bildrullningar. Men även när vi inte ser någon rullning innehåller signalen många så kallade synkfel. Det spelar ingen roll så länge vi inte ser dem, kan vi tänka. Men när ett videofångstkort i en dator försöker omvandla signalen till digital information tar det stopp. Särskilt professionell utrustning reagerar mycket känsligt på minsta variation i bildfrekvensen.
Därför behöver man, för att lyckas digitalisera VHS:
- En videomaskin med inbyggd korrigering för tidsbasfel
- En extern apparat för korrigering av tidsbasfel
Time Base Correction
Processen kallar vi Time Base Correction. Den innebär att man rättar till en synksignal som håller på att driva. Men varför använder man korrigeringen på två ställen?
Analog video består av en svepande signal som ritar upp bilden som horisontella linjer över tv-skärmen. Systemet måste göra detta exakt 50 gånger per sekund, med exakt samma tidsmellanrum för varje linje. Om signalen på bandet är dålig skapar den en glidning i timingen. Vi kan uppfatta en liten glidning som flimmer – eller inte märka den alls. Men datorn, som ska paketera linjerna i exakt lika stora digitala enheter, får problem.
Då uppstår antingen osynk mellan ljud och bild, eller så kraschar programvaran eller avbryter inspelningen. En VHS-spelare med inbyggd TBC korrigerar därför tidsfelen och ser till att linjesvepet sker med exakt timing. Vi kallar den metoden tidsbaskorrigering på linjenivå.
Men datorns videofångstkort kräver också att varje bildruta kommer i exakt rätt tid och är komplett. Därför skickar man signalen vidare till en extern TBC som arbetar på bildrutenivå. Om en bildruta kommer i fel tid eller är ofullständig ersätter TBC:n den med närmaste hela bildruta. Vi märker inte detta med ögat, men det avgör om datorn kan digitalisera VHS-signalen.
Den här kombinationen av speciella VHS-spelare och en bra extern TBC kan dessutom göra underverk för band med rullande bild. Vi får ofta in band som kunder tror har “gått sönder” och frågar om vi kan laga dem. I princip alltid lyckas vi få bort den rullande bilden.
