Kan man digitalisera VHS själv?

Kan man digitalisera vhs på egen hand?

Det enkla svaret är ja – men det är beroende av hur teknikintresserad du är, hur stor investering du är beredd att göra samt vilken kvalitet du kan acceptera. För vhs-band är det lite ”nu eller aldrig” då signalen på grund av avmagnetisering redan kan ha försämrats under den långa tid som har gått sedan de spelades in. Ett omtag om säg tio år får ännu sämre förutsättningar än idag. Det är inte heller rimligt att spara otympliga lådor med vhs-kassetter i förråd och riskera mögelpåväxt, när en låda med digitaliserade vhs-band får plats på ett större usb-minne. Om du är ute efter maximal kvalitet till lägsta arbetsinsats rekommenderar vi att du låter oss digitalisera dina vhs-band. Detsamma gäller för vhs-c, Video8 och Hi8. Men om du är en taggad gör-det-själv-typ så berättar vi allt du behöver veta här.

För att digitalisera vhs-band själv med lyckat resultat behöver du:

• En vhs-spelare med inbyggd Time Base Corrector
• En extern Time Base Corrector
• En bra omvandlare från vhs-signal till digital dataström via USB eller PCIe
• Ett program som sparar den digitala signalen i valbar, hög kvalitet

Kostnad mellan 15 000 och 25 000 kr om man inte räknar med själva datorn. Den största kostnaden är den externa Time Base Correctorn. Men vi tar en sak i taget.

1. Vhs-spelaren. Det duger tyvärr inte med en enklare videobandspelare som du hittar på begagnatmarknaden. Du behöver en videobandspelare med inbyggd Time Base Corrector, TBC. Dessa maskiner är alltid Super vhs-spelare, men är kompatibla med standard-vhs. Observera att ”Super Drive” inte är samma sak som Super vhs. Super Drive innebär att det är lite bättre teknik i bandtransporten för att bilden ska bli något bättre och störningarna lite mildare. Super vhs är en variant av vhs med högre bandbredd på videosignalen och därmed märkbart bättre bildkvalitet. Men det avgörande är alltså att vhs-spelaren har inbyggd Time Base Corrector. Enkelt förklarat stabiliserar den vhs-signalen som är ganska svajig, och minskar störningar. Detta är avgörande för att usb-enheten, ofta kallad ”videograbber”, ska kunna fånga upp signalen utan att hänga sig eller få problem med att ljud och bild hamnar ur synk. Professionella Super vhs-spelare med TBC på 90-talet var till exempel Panasonic 7650. Väldigt välbyggda maskiner, gjorda för att gå i tusentals timmar i en Super vhs-redigering. Men det är just det som gör att dessa maskiner inte är förstahandsvalet, trots att de gjordes helt för professionell användning. Eller snarare för att. Deras TBC var designad främst för att hantera den relativt högkvalitativa signalen från de semiprofessionella Super vhs-kamerorna. Inte band som spelats in på en dålig vhs-kamera i rörelse.

Moderna vhs-spelare med TBC

Kring millennieskiftet och årtiondet efter, när DVD-spelaren hade tagit över hemmabiomarknaden, kom Super vhs-spelare med TBC för hemmabruk. Varför? Två anledningar. Människor ville fortfarande kunna spela in program från TV. Utvecklingsinvesteringen för Super vhs var nu betald av semiproffsmarknaden (som hade gått över till MiniDV och DVCAM). Tekniken kunde nu erbjudas till hemmaanvändaren till rimligt pris. Därmed kunde man spela in Seinfeld eller annan favoritserie med väsentligt högre kvalitet jämfört med sin gamla vhs-spelare. Så till TBC. I vardagsrum världen runt låg miljontals vhs-kassetter inspelade på 80-talet på enkla vhs-kameror. Dessa redan nu åldrade band hade ofta störningar som orsakade bildrullning – ibland hela banden igenom – och enerverande brum på ljudspåret och så vidare. Återigen: med utvecklingskostnaden för TBC betald och med generellt lägre priser på kretsar för digital signalbehandling blev tekniken tillgänglig för hemmaanvändare. Kräsna sådana, ska det dock sägas, för de här maskinerna låg i high end-segmentet. TBC i dessa Super vhs-spelare var designad just för dåliga vhs-kamerainspelningar. Det är därför de nästan alltid ger bättre resultat än 90-talets proffsmaskiner. Allra särskilt när man ska digitalisera vhs-c, som kräver en kassettadapter.

Den typ av Super vhs-spelare som vi beskrivit här ovan såldes under en period på mindre än 10 år, och i få exemplar. Det är därför de är så svåra att få tag i idag, och det är därför de är så dyra. Ett sämre begagnat exemplar kan gå för 3 500 begagnat, ett välbevarat för uppåt 10 000:-. Vi rekommenderar inte att köpa från ett stort holländskt företag som påstår att deras maskiner är ”refurbished”. Bryter man deras försegling och lyfter på locket kan man hitta stora mängder av avflagnad videobandsemulsion. Det tyder dels på att de inte ens har öppnat spelaren ens för inspektion, dels på att spelaren har gått länge utan service. Tricket är bevakning på Blocket och Tradera, stort tålamod samt beredskapen att slå till när en bra spelare dyker upp.

 

Under de år vi har drivit Rädda Banden har vi samlat på oss bra maskiner, men också sett hur utbudet på begagnatmarknaden har minskat mycket väsentligt. Dock tycks det som att vissa missuppfattat det som att det räcker med att spelaren är en Super vhs för att den ska vara värdefull. Ganska ofta dyker det upp spelare utan TBC för fantasisummor.

Det första skälet är att vanliga vhs-spelare saknar TBC. Det andra är inte lika avgörande, men ändå viktigt om du jagar maximal kvalitet. Vhs-band sparar bilden som kompositsignal. Det betyder att information för ljusstyrka (luminans) och färg (chroma) är sammanbakad. Den gula RCA-kontakten bak på en vanlig vhs-spelare skickar ut komposit. Att informationen slås ihop orsakar det som är typiskt för bilden på vhs-band:

• färgblödning

• dålig skärpa

• “dot crawl”

• brusiga färgövergångar

krypande flimmer mellan vissa färger

Skillnaden i bildkvalitet mellan vhs och Super vhs beror på att man har separata kanaler för ljusstyrka och färginformation. Separationen är inte hundraprocentig som i gamla tiders professionella videokameror som Betacam SP. Formatet kallas S-video. En Super vhs-spelare skickar ut bildsignal via en S-video-utgång. Det gör även Hi8-kameror och spelare, eftersom även Hi8 lagrar luminans och chroma med hög separation.

Ovan nämnda rim använde vi när vi utbildade i tv- och videoteknik när utrustningen ännu var analog i vissa delar. Studenterna skulle ha i ryggmärgen att alltid om möjligt välja S-video eller ännu hellre proffsteknikens komponentsignal om möjligt. Men vhs är väl sparat som kompositsignal på bandet? tänker du nog nu. Så vad spelar det för roll? Jo, en Super vhs-spelare gör en viss separation av luminans och färginformation innan signalen skickas ut på S-video-utgången. Ju bättre spelare, desto bättre separation. Så om man jagar högsta möjliga kvalitet behöver bildsignalen samplas via S-video-ingången på videofångstenheten.

 

Analog video spelades in i formatet interlaced. Det betyder att signalen sveper fram och tillbaka över skärmen i linjer, uppifrån och ner och ritar upp bilden. Videospelarens interna TBC. Detta måste ske med fullkomligt exakt timing för att inte störningar ska uppstå. Tyvärr kan inte bandmekanismen i en videobandspelare hålla så exakt timing. När ett videoband dras över den roterande trumman med magnethuvuden händer det hela tiden att bandet

• stretchar lite
• vibrerar
• ändrar hastighet minimalt
• inte ligger exakt likadant mot trumman

De här imperfektionerna var förstås extra stora i vhs-kamerorna där tekniken var ung, krympt för att kunna bäras på axeln och hela tiden påverkades av G-krafter när man rörde kameran. Sådana här glidningar i timingen syns ofta som

• vågiga vertikala linjer
• “flagging” högst upp i bilden
• horisontellt jitter
• små ryckningar
• färginstabilitet

Den interna TBC:n har en digital krets som samplar varje linje till ett minne, och skickar ut den väldigt precist enligt en egen stabil klocka som den har som referens. Utan denna stabilisering får videofångstkortet stora problem att sampla signalen, vilket leder till att

• inspelningen hänger sig
• bildrutor försvinner
• ljud och bild hamnar i osynk
• totalt signalbortfall uppstår

Så med en Time Base Corrector på linjenivå (“field level” på engelska) har man kommit en bra bit på vägen med att förbereda videosignalen för digitalisering. Men inte hela vägen. För inbakat i bildsignalen finns nämligen det som kallas synksignalen. Den ska ange exakt var i bildrutan svepstrålen som ritar upp bilden ska befinna sig. Den mottagande sidan – en tv-skärm eller en videograbber – använder synksignalen för att rita upp eller fånga in signalsvepet i samma takt. Tyvärr rår den interna TBC ofta inte på störningar i synksignalen. Det är därför en komplett setup för digitalisering av video behöver en …

En TBC som jobbar på bildrutenivå (frame level) säger ungefär så här:

“Jag bryr mig om bildinformationen, inte om den trasiga synken den kom med.”

Den analyserar bl.a.:

• synk
• linjefrekvens
• field timing
• färgburst

och bygger sedan digitalt upp en helt ny videosignal med ersatt stabil synk. Denna process är helt avgörande för att datorn ska kunna digitalisera signalen korrekt. En enkanalig full-frame TBC för S-video brukar ligga kring 15 000:- begagnad. Precis som med Super vhs-spelare så tillverkas de inte längre. Bra modeller gjordes bl.a. av Datavideo och AVT Tool.